This site uses cookies.
Some of these cookies are essential to the operation of the site,
while others help to improve your experience by providing insights into how the site is being used.
For more information, please see the ProZ.com privacy policy.
This person has a SecurePRO™ card. Because this person is not a ProZ.com Plus subscriber, to view his or her SecurePRO™ card you must be a ProZ.com Business member or Plus subscriber.
Affiliations
This person is not affiliated with any business or Blue Board record at ProZ.com.
English to Swedish: A Theology of the New Testament, by George Eldon Ladd, pages 31-33, footnotes excluded General field: Social Sciences Detailed field: Religion
Source text - English 2. John the Baptist
A New Prophet
The significance of the ministry of John the Baptist can be appreciated only against the historical setting of the times. For centuries the living voice of prophecy had been stilled. No longer did God speak directly through a human voice to his people to declare his will, to interpret the reason for the oppression of Israel by the Gentiles, to condemn their sins, to call for national repentance, to assure judgment if repentance was not given and to promise deliverance when the nation responded.
In place of the living voice of prophecy were two streams of religious life, both deriving from a common source: scribal religion, which interpreted the will of God strictly in terms of obedience to the written Law as interpreted by the scribes, and the apocalyptists, who in addition to the Law embodied their hopes for the future salvation in apocalyptic writings usually cast in a pseudepigraphal mold. We possess no evidence that any of the apocalyptists who produced such an extensive literary corpus ever moved among the people as heralds of the coming eschatological deliverance, as preachers of salvation, i.e., as prophetic voices announcing to the people, ”Thus saith the Lord.” There is also no evidence that their writings created popular eschatological movements among the people, stirring them up to expect the imminent intervention of God to bring his Kingdom. Such would have been the inevitable result had the apocalyptists embodied the true prophetic spirit. The Qumranians looked for an early apocalyptic consummation, but they withdrew into the wilderness and did not try to prepare the people for the end.
The movements of which we do have evidence were rather political and military rebellions against Rome, and these were not a few. To strike a blow against Rome meant to strike a blow for the Kingdom of God. Again and again, large groups of the peple took up arms, not merely in the interests of national independence, but to achieve the Kingdom of God, that God alone rather than Rome might reign over his people.
Some scholars have interpreted the Qumran community as a prophetic eschatological movement. These sectarians did indeed believe they were inspired by the Holy Spirit; but this inspiration led them to find new meanings in the Old Testament Scriptures, not to speak a new prophetic word, ”Thus saith the Lord.” In the real sense of the word, the Qumran community was a noministic movement. Further, it had no message for Israel, but withdrew by itself into the desert, there to obey the Law of God and to await the coming of the Kingdom.
The historical significance of the unexpected appearance of John will be appreciated against this background. Suddenly, to a people who were chafing under the rule of a pagan nation that had usurped the prerogative belonging to God alone, who were yearning for the coming of God’s Kingdom, and yet who felt that God had become silent, appeared a new prophet with the announcement, ”The kingdom of God is near.”
As he approached maturity, John felt an inner urge thrusting him forth from the centers of population into the wilderness (LK 1:80). After a number of years, apparently of meditation and waiting on God, ”The word of God came to John” (Lk. 3:2), in response to which John appeared in the valley of the Jordan announcing in prophetic manner that the Kingdom of God was near.
John’s garb – the hairy mantle and the leather girdle – appears to be a deliberate imitation of the external marks of a prophet (cf. Zech. 13:4; 2 Kings 1:8, LXX). Some scholars think that John by this means indicated that he thought himself to be Elijah, but according to John 1:21 John denies this.
John’s entire bearing was in the prophetic tradition. He announced that God was about to take action, to manifest his kingly power; that in anticipation of this great event people must repent; and as evidence of repentance must submit to baptism. This he does on his own prophetic authority, because of the word of God that had come to him. It is not difficult to imagine the excitement that the appearance of a new prohet with such a thrilling announcement would create. God, who for centuries, according to current Jewish thought, had been inactive, now was at last taking the initiative to fulfill the promises of the prophets and to bring the fullness of the Kingdom. Apparently news of this appearance of a new prophet spread like wildfire throughout Judea and moved throngs of people to flock to the Jordan River where he was preaching (Mk. 1:5) to listen to his message and submit to his demands. At long last, God had raised up a prophet to declare the divine will (Mk. 11:32; Mt. 14:5).
Translation - Swedish 2. Johannes Döparen
En ny profet
Det är bara när Johannes Döparens tjänst ställs mot sin historiska bakgrund som den kan uppskattas fullt ut. Profeternas röst hade under århundraden varit tyst. Gud talade inte längre direkt till sitt folk genom en mänsklig röst för att delge sin vilja, uttyda anledningen till hedningarnas förtryck av Israel, döma deras synder, kalla till nationell omvändelse, döma när omvändelsen uteblev och utlova räddning när nationen gav gensvar på kallelsen.
I den profetiska röstens ställe existerade två strömningar i det religiösa livet, vilka båda hade sitt ursprung i samma källa. Den första var skriftläran, som tolkade Guds vilja strikt utifrån lydnaden mot den skrivna Lagen så som den tolkades av de skriftlärda, och den andra var apokalyptikerna, som förutom till Lagen även satte sitt hopp för framtiden till apokalyptiska skrifter, vilka oftast hade en pseudoepigrafisk form. Vi saknar belägg för att några alls av de apokalyptiker som producerade en sådan omfattande skriftsamling någonsin rörde sig bland folket som häroldrar för den kommande eskatologiska befrielsen, som förkunnare om frälsning, med andra ord som en profetisk röst som meddelade folket: ”Så säger Herren”. Det finns inte heller något bevis för att deras skrifter skapade några för den tiden omtyckta eskatologiska rörelser bland folket, hetsande dem att förvänta Guds nära förestående ingripande genom frambringandet av sitt rike. Detta skulle ha varit det oundvikliga resultatet om apokalyptikerna verkligen förkroppsligat den sanna profetiska tjänsten. Medlemmarna i Qumranförsamlingen väntade på en tidig apokalyptisk fullbordan, men drog sig tillbaka till ödemarken utan att försöka förbereda folket för slutet.
De rörelser som vi faktiskt har bevis för att de existerade var snarare politiska och militära rebeller som gjorde uppror mot Rom, och dessa var många. Att slå ett slag mot Rom betydde att slå ett slag för Guds rike. Om och om igen tog stora grupper från folket till vapen, inte enbart i syfte att befria nationen från Roms inflytande, utan för att åstadkomma ett Guds rike där bara Gud, och inte längre Rom, regerade över Israels folk.
En del forskare har tolkat Qumranförsamlingen som en profetisk och eskatologisk rörelse. Dessa sekterister trodde verkligen att de var inspirerade av den Helige Ande; men denna inspiration ledde dem inte till att uttala några nya profetiska ord: ”Så säger Herren”, utan snarare till att hitta nya tolkningar av de gammaltestamentliga skrifterna. I ordets verkliga bemärkelse var Qumranförsamlingen en klosterrörelse. Den hade inte heller något budskap för Israel, utan drog sig undan till öknen för att där lyda Guds Lag och invänta det kommande Riket.
Det är mot denna bakgrund som vi förstår den historiska betydelsen av Johannes oväntade framträdande. För ett folk, som led under en hednisk nation som bemäktigat sig den tron som rätteligen endast tillhörde Gud, som längtade efter Guds kommande rike, men som samtidigt upplevde Gud som tyst, uppenbarade sig plötsligt en ny profet med budskapet: ”Guds rike är nära.”
När Johannes närmade sig vuxen ålder kände han en inre maning som sände honom från befolkade områden och ut till öde trakter (Luk 1:80). Efter flera år, uppenbarligen under meditation och i väntan på Gud, ”kom Guds ord till Johannes” (Luk 3:2), varpå han på sant profetiskt manér uppenbarade sig i Jordandalen i gensvar på ordet och tillkännagav att Guds rike var nära.
Johannes klädnad – manteln av kamelhår och bältet av läder – tycks vara en medveten imitation av de yttre tecknen på en profet (se även Sak 13:4, 2 Kung 1:8, LXX). Vissa forskare anser att Johannes på detta sätt visade att han trodde sig själv vara Elia, men enligt Joh. 1:21 så förnekar Johannes detta.
Hela Johannes uppträdande var i profetisk tradition. Han tillkännagav att Gud var på väg att agera, att manifestera sin kungliga makt, och att i väntan på denna stora händelse behövde människor omvända sig, och som bevis på denna omvändelse behövde man låta döpa sig. Genom sin egen profetiska auktoritet tillkännager han detta, på grund av det ord från Gud som kommit till honom. Det är inte svårt att föreställa sig den upphetsning som uppenbarelsen av en ny profet med ett så spännande budskap skulle skapa. Gud, som under århundraden, enligt gällande judiskt tänkande, varit frånvarande, hade nu äntligen tagit initiativet till att fullborda de löften som getts av profeterna samt till att frambära Guds rikes fulla kraft. Nyheterna om den nya profeten spreds tydligen som en löpeld genom Juda land, vilket drev människor i skaror till Jordanfloden där han predikade (Mark 1:5), för att lyssna till hans budskap och underkasta sig hans krav. Äntligen hade Gud rest upp en profet för att tillkännage sin gudomliga vilja (Mark 11:32, Matt 14:5).
More
Less
Translation education
Master's degree - Linnaeus University, Sweden
Experience
Years of experience: 12. Registered at ProZ.com: Oct 2012.
I am a driven, creative person with the ability to both see the details as well as the bigger picture. Quality is important for me and I have a strong integrity and independence. If I start something I see it through − and I find that any project is more fun if it is wholeheartedly committed to. I am ambitious and somewhat of a perfectionist, but I am also a good listener and am considerate to the opinion of others.
Writing in all its forms is something of an addiction, achieved from a very early age. Being a translator is not just about being good at the source language, it is just as important to have mastery of the target language. This is where all my years of honing my language- and writing skills enter, and that I am talented here shows by the fact that I have one novel published in the Swedish language, and that I have a Masters degree in translation.
This user has earned KudoZ points by helping other translators with PRO-level terms. Click point total(s) to see term translations provided.
Portfolio